Direktlänk till inlägg 25 februari 2008

Vårsol och blått gips hör ihop

Av Lina Karlsson - 25 februari 2008 16:52

Något huttrande var det inte tal om då termometern stod på fyra plusgrader på morgonen. Vi stod långt fram i ledet och jag gled över startlinjen fyrtio sekunder över sju. Efter raksträckan började backen och jag märkte direkt att jag hade ett riktigt bra fäste eftersom jag kunde diagonala upp medan andra gick/sprang/saxade. Backen var lång och pulsen riktigt hög vilket säkert berodde på att detta var min uppvärmning förutom några hopp i startfållan. När vi kom upp på myrarna var solen på väg upp och ett långt led av skidåkare sträckte sig framför mig och det var en fantastisk syn. Det var mycket stakning och jag blev omkörd gång på gång.


Den första kontrollen i Smågan åkte jag förbi utan något stopp och fram till Mångsbodarna intog jag bara energidryck från min "camelback". Inom en kilometer vurpade jag fyra gånger, två gånger precis före Mångsbodarna, en gång någon meter efter kontrollen då snön frusit fast under skidorna och ytterligare en strax efter vilket resulterade i några svordomar. Jag tänkte att jag tar alla vurporna på en gång så har jag klarat av dem. Jag försökte ändra inställning och istället för att tänka på hur feg och osäker jag är utför så försökte jag inbilla mig att jag är en duktig skidåkare. Detta hjälpte dock inte och efter cirka tre mil så vurpade jag ordentligt i en nerförsbacke och min tumme fick en ordentlig smäll vilket visade sig i att jag sa ”aj”. Jag tog mig upp igen från snön för femte gången och fortsatte. När skylten visade 39 km kvar fick jag ett stort leende på läpparna och jag njöt för fullt för jag kände inte någon som helst trötthet, förutom i ryggslutet. Inte förrän vid 21km- skylten kom min automatiska pepptalkingmening ur munnen i form av ”Kom igen nu Lina”, vilket var ett tecken på att jag började känna mig trött. Det var dock inte förrän det var sju kilometer kvar som nästa pepptalking kom så jag var nog aldrig så trött. De sista tre milen var det jag som passerade en massa folk, inte minst i uppförsbackarna där jag hade bra fäste och god teknik. Jag hade tänkt att jag skulle ta ut mig ordentligt den sista milen men under loppet kändes det som om jag hade hjärtklappning (tyvärr hade pulsklockan freakat ut så jag kunde inte se det på klockan) och en gång högg det till i hjärtat så jag tog det relativt lugnt den sista milen. Jag tänkte till och med några gånger under loppet (med tanke på alla fot-bollsspelare som har fallit ner och dött) att dör jag nu så dör jag i alla fall lycklig:-)


De sista fem kilometrarna som egentligen skulle ha varit de skönaste var jag istället lite deprimerad vilket är ett tecken på att jag fått i mig för lite energi och att jag så klart var trött. Tio grader varmt var det också och rejält blött i spåren. Målsträckan åkte jag dock med ett stort leende på läpparna och jag passerade mållinjen på en riktigt bra tid (6.36.55) med tanke på att jag hoppats på sju och en halv timme. Efter målgång pratade jag med en sjukvårdare först om hjärtklappningarna med sedan om tummen som jag efter målgång kände gjorde riktigt ont. De tyckte jag skulle åka till Mora akutmottagning så efter att jag duschat åkte jag och mamma dit vid tio över fyra. Klockan halvnio kom vi därifrån och jag med ett gips runt tumme och handled då en liten benbit hade lossnat från ett ben i höger tumme. Jag är inte ett dugg förvånad att något hände och tar ganska lätt på det hela. Jag är så glad att jag fick starta och genomföra loppet med tanke på den otur jag haft det senaste året. Att jag skadade tummen var inte otur utan mer bara klantighet, hade jag litat mer på mig själv hade det antagligen inte hänt.


Sammanfattningsvis var det en riktigt trevlig dag och jag kommer garanterat att göra om det, skidåkningen alltså, antagligen redan nästa år. Nedan är en bild på mig och min käre pappa före start.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Lina Karlsson - 18 januari 2010 08:02

Hejdå bloggplatsen, tack för mig, http://lina-karlsson.blogspot.com ...

Av Lina Karlsson - 2 december 2009 07:04

Det där var kanske inte riktigt sant. Jag har ju faktiskt tränat ändå, men kanske inte i några större mängder. Jag har även lyckats få rejäl träningsvärk i lattissimus, det är inte ofta jag har det, men det krävdes ett Wii-spel för att få det, kan ni...

Av Lina Karlsson - 24 november 2009 22:30

Löpning i morse med 5 x 2 min då jag löpte ut lite mer men med avslappnad löpning. Vänstra nedre extremiteten var inte på topp idag, ont i ljumske, vad samt fot och i kväll blev det knådning av den inre tvillingen på vänstervaden. Jag har en sena som...

Av Lina Karlsson - 23 november 2009 21:29

Ni vet, när jag inte skriver så tränar jag inte, så förutom några spontana armhävningar, fuskdips och några plankställningar har det inte bedrivits mycket träning de senaste dagarna. Jag trodde att det skulle dröja tills i morgon innan jag var jag ig...

Av Lina Karlsson - 18 november 2009 21:32

Jag kan springa, jag är inte rädd. Jag kan springa, jag är inte rädd. Jag kan springa, jag är inte rädd. Jag kan springa, jag är inte rädd. Jag kan springa, jag är inte rädd. Jag kan springa, jag är inte rädd. Jag kan springa, jag är inte rädd.   ...

Skapa flashcards