Jag tog nattåget vid midnatt och efter någon timme gick loket sönder och vi blev ståendes i de Småländska skogarna i fyra timmar. Jag märkte inte av det så mycket eftersom jag sov så det var skönt att det var den tiden på dygnet. Efter byte i huvudstaden fick jag åka via Gävle och efter att jag lyckats sätta mig i en vagn vars fjädring inte var den bästa skumpade jag in i Falun i eftermiddags.

I lördags var jag på min systersons dop. Grabben var så duktig, han sa inte ett knyst i kyrkan och han till och med somnade när prästen tog vatten på hans huvud. Ja, ni ser själva hur söt han är, Leo.

Igår var jag ute på racern för första gången i år. Det var elva grader och sol, snacka om kontrast till förra helgen. Jag cyklade med ett gäng motionärer, främst bestående av äldre herrar i byn inklusive pappa som imponerade. Det var riktigt kul, lite väl ryckigt i början kanske, dock inget som skadar för min del eftersom jag behöver bli bättre på tempoväxlingar. Efter ett tag la sig jag och de två starkaste och körde lagtempo och benen fick jobba ordentligt.

På påskafton bjöd Bergh tjejerna på trerätters middag och efter några riktigt trevliga timmar bar det av till Folkets park i Lönsboda, ett ställe som faktiskt lockar mycket folk från platser runt om i trakten. Det är sällan jag går ut och när jag väl gör det är förväntningarna höga och som tur är uppfylls de oftast. Dansa är ju hur kul som helst och att träffa en massa känningar som jag träffar sällan är riktigt trevligt. Efter att jag pratat med en person förstod jag att jag inte glöms bort i första taget i byn även om det var länge sedan det stod något om mig i tidningen. Jag kände igen honom och jag visste att han bodde i Lönsboda. Han frågade var jag var ifrån och jag svarade förvånat ”Från Lönsboda, känner du inte igen mig?”. ”Nej” svarade han, ”Jag har lite svårt att känna igen ansikten”. Då sa jag ”Jag är hon som idrottar så mycket”. ”Jaha, är det Karlsson!?” frågade han då:-)

Gipshistorian fick jag berätta många gånger under kvällen och när en hörde att det hänt när jag åkte längdskidor så kallade han mig för vek! ”Vek?!” sa jag. ”Detta hände efter tre-fyra mil och jag åkte på 6.37 så kalla mig fan inte för vek”, svarade jag. Hans åsikt ändrades snabbt.

I övrigt har påskhelgen bjudit på en massa nyttiga ägg, mammas omega-3-fyllda sherrysill, påskgodis och ännu mer snö. I morgon ska jag ner till Lund och hälsa på brorsan.

Då befinner jag mig i Snapphaneland igen. I ett vitt sådant den här gången, inte grönt som det var sist jag var hemma. Det har snöat ända sedan jag anlände till Skåne tidigt i morse och jag kan inte påstå att påskkänslorna bubblar i mig. Påsk är för mig vårsol och påskliljor, inte snöstorm. Jag trotsade vädret i alla fall och sprang en sväng efter att ha suttit inne på trainern en stund. Det verkar bli svårt att cykla ute på racern den här gången så det lär bli mycket filmtittande på cykeln istället.

Eftersom det, trots att det inte känns som det, ändå är Påsk så önskar jag er en glad sådan, som det nu heter.

Då har jag äntligen haft en normal träningsdag. Den började i förmiddags hemma i köket då jag körde slang. Jag fick in en riktig bra stakrörelse där jag kunde hålla handtaget även med högerhanden så nu ska simmarmusklerna kunna underhållas ordentligt. Bekvämt att kunna göra det när jag vill, det är bara att gå ut i köket.

I eftermiddags blev det cykelintervaller följt av häckgång och löpning. Cykelpasset gick bra och jag visualiserade att jag, som alltid, körde U6-dagars där jag växeldrog tillsammans med två andra cyklister. Det gick riktigt bra, både på tävlingen och på träningen:-). En onödig sak som hände var att när jag i vanlig ordning skulle kolla så att pendeln på testcykeln verkligen låg på den kilopond som det var tänkt var inte styret åtskruvat utan det flyttade sig och tummen fick sig en smäll. Skit också, har ont i den nu och jag undrar ju så klart vad som hänt under gipset.

En del av löpningen skedde på skidstadion och jag fick se en del av Skid-SM. Jag kunde snabbt konstatera att skidåkning är en riktig vacker idrott, speciellt fristil.

Ikväll var jag på Falu SS årsmöte. Jag blev riktigt förvånad när mötet var slut redan efter en timme eftersom det med triathlonklubben tog tre timmar. Effektivitet kallas det.

Idag var det en äldre dam och en yngre kvinna som ringde på dörren. Tydligen tyckte de att jag skulle ägna min påskaftonskväll i en Rikets sal och ta del av Jesu död. Jehovas vittne var det så klart…hur orkar de.

Hela dagens schema är tidigarelagd en halvtimme, allt för att vi ska vara klara när Melodifestivalen drar igång i kväll. Tomas förberedde oss redan tidigare i veckan och det verkar som om även de största motståndarna till evenemanget har gett vika för grupptycket och Tomas stora entusiasm. Det lyssnades på schlagermusik i bussen på vägen upp och vadslagningen är på gång om vilka låtar som kommer att hamna topp tre. Det kommer att bli en riktig dunderkväll på Älvdalens Hotell i kväll;-)

Jag känner mig fortfarande konstig i kropp och knopp. Ben och armar är som de ska men den centrala delen är lite seg. Jag var i alla fall ute och gick igår och körde styrka i simhallen medan de andra låg i vattnet. Jag var i också en liten stund och låg på en stor platta och kunde köra ben utan någon fara för gipset. Jag simmade först i den lilla bassängen som är riktigt varm men sedan när jag hoppade i den stora som har en temperatur kring tjugosex grader fick jag en isande känsla i benen. Det var i alla fall skönt att vara i vattnet igen.

I morse var jag ute och gick tio kilometer efter en kopp kaffe men har sedan tagit det lugnt under förmiddagen. De andra är snart tillbaks från simningen och då ska dagens lunch intas.

Mamma kan då inte klaga på mig den här gången… Jag är uppväxt med att ”köp tre, betala för två” och ”ta två timmar istället för en timme” eftersom jag då får mer för pengarna. Jag menar, hon kan inte komma och säga att jag inte har utnyttjat högkostnadskortet till max. Fyra besök på akuten med flera återbesök inom ett år för endast niohundra spänn, det är väl ändå ganska ekonomiskt. Dock hade jag felberäknat det något eftersom kortet bara gäller till på onsdag och jag kommer att ha ett par återbesök till efter det. Skämt å sido…

Jag hade inte ont i tummen igår när den blev fri från gipset men för att jag inte skulle ha problem med den på äldre dar så skulle jag opereras. Jag fick narkos, somnade in och vaknade upp med ett nytt gips på handen. Jag var kvar på lasarettet till i förmiddags, spydde och mådde skit senare delen av gårdagen. Jag mådde bättre i morse och åkte med bussen till Älvdalen och nu är jag här tillsammans med sex andra triathleter och med tränaren. Förhoppningsvis mår jag bra i morgon så att jag åtminstone kan ta mig en sväng i löpardojorna. Det börjar nämligen krypa i kroppen på mig nu.

En del är känsliga och mår skit av narkos, andra inte. Tydligen tillhör jag en del.

…it always does. Even when it's been totally, star-obscuringly dark, it always comes out, the sun, and it shines. Not every day, not even every week, and sometimes it can feel like whole lifetimes go by without the sun, but it does come, eventually. Maybe only for a day, or a few hours, or just one brilliant minute as it peeks from behind the clouds, it always finds a way through. It always, always does.

So although it may be the tritets of trite things to say to someone for whom it seems the sun has been hiding its rays, it must be said: the sun will come out, if not today, then tomorrow, and if not tomorrow, then some day after that, and when it does, it will. Feel. Glorious." 

Jag hittade den här texten när jag sökte på "The sun´s gonna come out, it always does". Varför jag sökte på den meningen? Jag läste den meningen någon gång, någonstans, och den dyker upp i mitt huvud ibland.

Förresten så känner jag mig hyfsat pigg nu. I morgon klockan halv åtta ska jag vara på sjukhuset.