Seedningstabellerna uppdaterades i morse klockan nio, intressant att se var jag hamnar och precis som förra året räckte min tid i år till femte led i ett eventuellt Vasalopp. Förra året var seedningstiderna 25min snabbare på måndagens Öppet spår, i år var de 50min snabbare...

Det finns inofficiella resultatlistor på nätet för ÖS, i år placerade jag mig på 477 plats av de drygt 6000 som kom i mål, förra året var jag topp 390 av de 5400 som tog sig i mål. Jag var ungefär lika långt ifrån segrartiden i år som förra året, skilde tre minuter och generellt visar resultaten 1h längre tid än förra året.

Som jag skrev före Öppet spår var tankarna blandade inför loppet vilket  främst berodde på att jag var osäker på min form. Anledningen till detta var att jag inte alls har den volym- och kvalitétsträning som jag hade förra året då jag både simmade, cyklade och sprang för fullt. I år hade jag dock åkt betydligt mer skidor och inför loppet i söndags skrev jag upp vad jag hade förbättrat i min skidåkning och med hjälp av erfarenheten som jag fick med mig från förra årets lopp skrev jag även upp delar och moment under loppet som jag kunde förbättra. Dagen innan var jag riktigt laddad och det är häftigt vad tankens kraft kan göra; ingen osäkerhet på startlinjen, bara positiva tankar. Nedan följer mina förbättringar i samband med loppet i jämförelse med förra året;

• Jag värmde upp i år :-) genom att springa med stavarna.
• Jag försökte ta det lugnare uppför (så gott det gick), jag gick med snabba steg uppför varje saxbacke i stället för att springa (insåg under senare delen av loppet att saxbackarna som jag (eller rättare sagt mina armar) fasade för, var ett perfekt tillfälle att få vila armarna på, jag lät benen jobba hårt och använde stavarna mer som balans och ”taktpinnar”). Att ta det lugnt uppför var inte min strategi förra året…
• Jag åkte på bra utför och kände mig betydligt säkrare – förra året roade jag mig med att både bromsa och bekanta mig med snön ett antal gånger.
• Jag åkte i de mest lättåkta spåren (ibland så fanns det ju bara ett alternativ) – förra året åkte jag i de minst åkta spåren eftersom de var minst förstörda.
• Jag stakade mer i år (starkare och bättre teknik) vilket både går snabbare och är mer ekonomiskt än diagonalåkning.
• I år hade jag en midjeväska med en vätskepåse och slang vilket fungerade suveränt bra (Craft, finns på Intersport). Väldigt lätt att få i mig vätska mellan kontrollerna och dessutom fanns det plats för bars, gel och valla. Förra året hade jag en vanlig camelback men den om något skriker det motionär om.
• Förra året var de sista kilometrarna de minst roliga, i år hade jag en önskan om att ha krafter kvar vilket jag ju faktiskt trots allt hade i år. En anledning kan ha varit koffeingelen (Enervit) som jag intog i Hökberg (har druckit koffeinfritt kaffe i två veckor för att om möjligt få en större kick), någon kick kände jag dock inte av men jag blev betydligt mer klartänkt och positiv i alla fall.

Nu tar jag med mig erfarenheten från detta lopp till nästa års Öppet spår.

Det känns i kroppen idag, vilket skulle vara konstigt om det inte gjorde. Jag har dock inga enorma skavanker utan det känns lite, lite överallt; muskulaturen i bröstryggen, ljumskarna, höftböjarn men mest i lattissimus. Jag var lite förundrad igår att jag kände så fruktansvärt mycket i triceps samtidigt som jag inte kände någon kontakt med lattissimus. Redan igår kväll förstod jag dock att även den muskulturen var välanvänd, det känns faktiskt skönt att ha träningsvärk där vilket jag inte hade förra året. I år kände jag inte något i ryggslutet över huvudtaget vilket var det som jag hade mest problem med under förra årets lopp. Jag svankar inte på det sättet nu när jag stakar som jag gjorde då vilket säkert är den största anledningen.

Förra året sprang jag ett riktigt hårt löppass på tisdagskvällen efter Öppet spår. Jag hade fruktansvärd träningsvärk i höftböjarn och i ljumskarna, men trots detta och dessutom med en gipsad hand sprang jag mitt bästa löppass under hela vintern. Dagarna efter det passet var dock hemska, löppasset påskyndade ju inte precis återhämtningen så det blev vila därefter istället. I år ser jag istället till att återhämta mig ordentligt innan jag ger mig på någon större ansträngning för kroppen.

Återhämtningen idag hade jag planerat före helgen; Jag gick upp till simhallen i morse (2-3km), skönt att få sträcka ut stegen och därmed även ljumskar och höftböjare. Simmade några hundra meter dubbelrygg med bröstbentag (riktigt skönt) och frisim, sedan stretchade jag igenom kroppen och simmade några meter till och det kändes betydligt bättre i kroppen då. Därefter blev det bastu, smoothie och apelsin innan jag traskade hem igen.

Jag är inne i ett riktigt lyckorus idag! Jag längtar redan nu till nästa års Öppet spår och ser verkligen fram emot all träning som ska bedrivas under det närmsta året. Det finns mycket att förbättra!

För den som är intresserad kan ni läsa om förra årets Öppet spår här;

http://linakarlsson.bloggagratis.se/2008/02/25/532885-varsol-och-blatt-gips-hor-ihop/

Jag har funderat på om jag någon gång kommer att åka de nio milen mellan Sälen och Mora och njuta av folkfesten, stå och prata med funktionärerna och andra skidåkare vid kontrollerna och allra viktigast; att dricka blåbärssoppa. Jag har tänkt att jag någon gång skulle vilja göra det, men har varit mycket tveksam till att jag skulle göra det. För mig gäller det ju att ta mig från Sälen till Mora på kortast möjliga tid och i år hade jag precis som förra året med mig all den energi jag behövde inta. Under loppets gång insåg jag dock att om jag någon gång ska dricka den klassiska vasaloppsdrycken, så var det i år, för i år handlade det för mig inte om att åka så snabbt som möjligt, utan helt enkelt att ta mig i mål.

Jag var riktigt laddad före start, vi stod lite längre bak i ledet i år men jag kom över startlinjen tre minuter över sju. Jag insåg snabbt att jag inte hade något fäste alls, temperaturen var kring -3grader istället för -6 som de lovat. Jag tog beslutet att valla om direkt, nedanför första backen. Det var så klart en massa folk som åkte förbi mig vilket också skulle innebära en massa folk som åkte mindre fort som jag sedan var tvungen att ta mig fram emellan, jag kände verkligen att; så här långt bak hör jag inte hemma, jag stakade medan många diagonalade. Smågan åkte jag förbi precis som förra året och därmed åkte jag också förbi en massa åkare. Mellan Smågan och Mångsbodarna stakade jag på riktigt bra och jag insåg hur mycket jag tycker om hela grejen, vilken otrolig upplevelse det är. Efter Mångsbodarna började det dock snöa, och det var inte lite snö. Det frös på under skidorna, ett led bildades och det krävdes otroligt mycket för att köra om eftersom spåren bredvid var igensnöade, många misslyckade försök och mycket frustration. Risberg åkte jag också förbi och mellan Risberg och Evertsberg var det fruktansvärt. Jag hade dessutom riktigt on i mina triceps, de har aldrig fått jobba så hårt (jag har dock aldrig haft så ”vältränade” triceps heller som har kunna arbeta på det sättet). I Evertsberg stoppade jag i mig en hel del energi och jag visste att det var mycket nerför efter den kontrollen, dessutom hade det slutat snöat så humöret började bli gladare igen. Men vid Oxberg så hade det börjat snöa och jag var ordentligt trött i triceps och framsida axlar. Ut från Oxberg åkte jag som jag skulle ha åkt genom hela loppet eftersom det var bra spår precis där, och jag hörde några som sa ”Åh där är en tjej som åker riktigt bra!” Det varade väl i ungefär i tjugo staktag. Fram till Hökberg var det fruktansvärt! Det frös på ordentligt under skidorna och massor av folk stod bredvid spåren för att skrapa av isen. Jag gjorde dock mitt bästa för att hålla dem varma vilket fungerade stundvis. Det var några gånger jag var nära till gråten, en ny sida som jag hittade hos mig. I Hökberg lämnade jag in skidorna vilket gjorde att det i alla fall inte frös på mer. Efter Hökberg är det en ganska rejäl nerförsbacke och det var bara ett ställe att åka på; två fördjupningar, inte så kallade spår, där avståndet mellan de två fördjupningar varierade en hel del. När det var 17km kvar började jag peppa mig själv och när det var 12km kvar var humöret på topp. Spåren var bättre, det hade slutat snöa, jag hade krafter kvar. Jag åkte igenom Eldris där jag drack en mugg blåbärssoppa bara för att (nu har jag det avklarat) och sedan var det muntra miner fram till mål. Det kändes overkligt att det bara var så få kilometer kvar. Det gick inte snabbt på slutet, mycket folk körde förbi mig men jag orkade heller inte bry mig, jag var nöjd med att bara komma i mål och det med sinnesstämningen på topp! Sluttiden blev 7.34.23

Starten går klockan sju i morgon bitti. Jag har startnummer 17322 och ni som vill kan följa mig genom loppet på Vasaloppets hemsida. För er som inte har tillgång till Internet under dagen (men väldigt gärna vill se hur det går för mig i spåren ändå) kan följa mig genom att SMS:a VASA ÖS 17322 till 72777, det kostar 30kr. På återhörande i morgon kväll!

Jag kommer att äta en hel del nötter i morgon, perfekt när jag vill öka på energiintaget. Väldigt gott är det också, speciellt rostade.

Blandade nötter som rostas i en torr långpanna i ugnen på 200g i ungefär 6min. Speciellt mandlar som rostas får en underbar smak.

Kvällens middag var klar och maten upplagd precis lagom tills det att mamma klev in genom ytterdörren. Maten var underbart god och smaklökarna hoppade av glädje;

• Stekt kycklingfilé fylld med parmaskinka, getost (hårdost-finns på Willys) och rosmarin
• Tjockt skivade tomater stekta i olivolja, balsamvinäger, vitlök, rosmarin, salt och peppar - dessa tomater är så otroligt goda, de riktigt smälter i munnen!
• Quinoa med soltorkad tomat och grön sparris från frysen som jag värmde upp i stekpannan efter tomaterna så att de fick suga upp den goda smaken som fanns kvar.
• Rostade pinjenötter som jag strödde över.

Jag börjar känna mig redo inför helgens äventyr, sista skidpasset körde jag på Vällan igår med drygt 17km stakning. Det kändes riktigt bra; jag tycker att jag hade bra driv, det gäller bara att jag är aktiv hela tiden.

Övriga från Lönsboda SK, inklusive pappa, åkte upp tidigt i morse och är på plats i Sälen där de ska övernatta i ett hus under helgen. Mamma kommer upp i kväll och jag ser fram emot några trevliga dagar i hennes sällskap. Vi åker upp till Sälen i morgon bitti där hon och jag ska sova i en stuga natten till söndag.

Idag har jag tvättat, städat och snart är packningen klar med alla skidgrejer. Jag har laddat upp med bars, gel och energidryck som jag ska ha som färdkost på söndag. Vallning av skidorna behöver jag inte bry mig om då jag har lyxen att lämna över skidorna till pappa i morgon. Han lägger på paraffin och kallvalla och sedan kommer skidorna ligga klara i startfållan långt fram i ledet på söndag morgon när jag kommer till startplatsen, precis som förra året.

Det ska visst snöa under hela söndagen och vara kring 8-6 minus. Tankarna inför loppet är blandade men de senaste dagarna har jag lyckats ladda mentalt och nu ser jag verkligen fram emot att åter igen få köra de nio milen. Istället för att fokusera på en viss tid, så har jag satt upp en massa delmål och en plan för själva loppet och målet är att utföra den planen och gärna klara delmålen. Det viktigaste ur min plan är att jag håller mitt tempo, inte stressa förbi folk i backar osv, för håller jag bara ett jämnt tempo så vet jag att jag kan hålla det länge…det är så jag fungerar (i alla fall så jag alltid fungerat så jag hoppas att det gäller även på söndag:-)).

Jag ska snart fixa matlådor inför i morgon; kyckling, makrill, avokado, pasta, ägg, en massa nötter och frukt. Min grötblandning ska jag också göra som jag ska inta på söndag morgon; kall gröt, mosad banan, kesella, rostade solrosfrön och kanel som jag bara rör ihop.