Jag har ont överallt! Träningsvärken från skidåkningen sitter kvar i ljumskarna, höftböjarna, övre rygg och axelparti. Höger arm/axel gör ont efter fallet och muskelfästena på framsidan av axeln är fortfarande ömma.

Löpträningen i tisdags gav sitt också. Framsida lår är riktigt spända och i baksidan känns det på ett helt annat sätt. Ni vet den mest spännande akten i en film/tecknad film där repet som en person hänger i sakta men säkert går sönder då snörena i själva repet går av ett i taget tills det bara är ett sådant kvar. Det läget känns det som om muskelfibrerna i mina hamstrings befinner sig i nu.

Idag hände det som jag har väntat på skulle hända och som jag visste skulle ske en dag. På intervallpasset i friidrottshallen i eftermiddag fick jag ut längden på mitt steg och vilken upplevelse det var! Som jag tidigare har skrivit sprang jag med ”älgakliv” när jag var yngre och på senare tid har jag jobbat med att förkorta stegen och öka frekvensen. Denna stegläng var dock inte naturlig och idag som sagt hade jag ett riktigt bra frånskjut och fick därmed ut längden på stegen men på ett helt annat sätt än ”älgakliven”. Så med den nya steglängden som jag måste arbeta med nu den närmsta tiden och med en ökad frekvens så kommer det att bli riktigt bra till slut. För högerhanden blev löpningen dock en svettig historia. Räddningen blev de två Carolafläktarna som finns i hallen vilka jag använde som avkylning mellan intervallerna.

Med hjälp av två plastpåsar, två gummiband, två plattor och ett resårband genomförde jag i morse ett simpass på hundra längder. Syftet med passet var att hitta olika lägen att ha höger arm i när jag simmar rygg-, bröst- och frisim. Tyvärr var frisim det svåraste att hitta ett bra läge i eftersom det kändes som om höger axel belastades när jag hade armen på plattan. Jag har klurat på hur jag ska göra på simpassen och har kommit fram till att jag ska växla simning med slang- och styrketräning på land. Jag tänkte att jag skulle passa på att träna upp vänsterarmen extra eftersom den ändå är svagare än högerarmen. Mycket ben kommer det att bli i vattnet också så klart. Det kom tyvärr in lite vatten innanför plastgipset där det finns en tyghandske och den blev lite fuktig. Bara den inte blir för blöt, så är det kanske bara positivt att det kommer in lite klorvatten som gör rent bland alla bassillusker och svettpartiklar.

Något huttrande var det inte tal om då termometern stod på fyra plusgrader på morgonen. Vi stod långt fram i ledet och jag gled över startlinjen fyrtio sekunder över sju. Efter raksträckan började backen och jag märkte direkt att jag hade ett riktigt bra fäste eftersom jag kunde diagonala upp medan andra gick/sprang/saxade. Backen var lång och pulsen riktigt hög vilket säkert berodde på att detta var min uppvärmning förutom några hopp i startfållan. När vi kom upp på myrarna var solen på väg upp och ett långt led av skidåkare sträckte sig framför mig och det var en fantastisk syn. Det var mycket stakning och jag blev omkörd gång på gång.

Den första kontrollen i Smågan åkte jag förbi utan något stopp och fram till Mångsbodarna intog jag bara energidryck från min "camelback". Inom en kilometer vurpade jag fyra gånger, två gånger precis före Mångsbodarna, en gång någon meter efter kontrollen då snön frusit fast under skidorna och ytterligare en strax efter vilket resulterade i några svordomar. Jag tänkte att jag tar alla vurporna på en gång så har jag klarat av dem. Jag försökte ändra inställning och istället för att tänka på hur feg och osäker jag är utför så försökte jag inbilla mig att jag är en duktig skidåkare. Detta hjälpte dock inte och efter cirka tre mil så vurpade jag ordentligt i en nerförsbacke och min tumme fick en ordentlig smäll vilket visade sig i att jag sa ”aj”. Jag tog mig upp igen från snön för femte gången och fortsatte. När skylten visade 39 km kvar fick jag ett stort leende på läpparna och jag njöt för fullt för jag kände inte någon som helst trötthet, förutom i ryggslutet. Inte förrän vid 21km- skylten kom min automatiska pepptalkingmening ur munnen i form av ”Kom igen nu Lina”, vilket var ett tecken på att jag började känna mig trött. Det var dock inte förrän det var sju kilometer kvar som nästa pepptalking kom så jag var nog aldrig så trött. De sista tre milen var det jag som passerade en massa folk, inte minst i uppförsbackarna där jag hade bra fäste och god teknik. Jag hade tänkt att jag skulle ta ut mig ordentligt den sista milen men under loppet kändes det som om jag hade hjärtklappning (tyvärr hade pulsklockan freakat ut så jag kunde inte se det på klockan) och en gång högg det till i hjärtat så jag tog det relativt lugnt den sista milen. Jag tänkte till och med några gånger under loppet (med tanke på alla fot-bollsspelare som har fallit ner och dött) att dör jag nu så dör jag i alla fall lycklig:-)

De sista fem kilometrarna som egentligen skulle ha varit de skönaste var jag istället lite deprimerad vilket är ett tecken på att jag fått i mig för lite energi och att jag så klart var trött. Tio grader varmt var det också och rejält blött i spåren. Målsträckan åkte jag dock med ett stort leende på läpparna och jag passerade mållinjen på en riktigt bra tid (6.36.55) med tanke på att jag hoppats på sju och en halv timme. Efter målgång pratade jag med en sjukvårdare först om hjärtklappningarna med sedan om tummen som jag efter målgång kände gjorde riktigt ont. De tyckte jag skulle åka till Mora akutmottagning så efter att jag duschat åkte jag och mamma dit vid tio över fyra. Klockan halvnio kom vi därifrån och jag med ett gips runt tumme och handled då en liten benbit hade lossnat från ett ben i höger tumme. Jag är inte ett dugg förvånad att något hände och tar ganska lätt på det hela. Jag är så glad att jag fick starta och genomföra loppet med tanke på den otur jag haft det senaste året. Att jag skadade tummen var inte otur utan mer bara klantighet, hade jag litat mer på mig själv hade det antagligen inte hänt.

Sammanfattningsvis var det en riktigt trevlig dag och jag kommer garanterat att göra om det, skidåkningen alltså, antagligen redan nästa år. Nedan är en bild på mig och min käre pappa före start.

Sluttid: 6.36.55 Well done Lina!

Det händer att jag känner mig tom på energi bara efter att ha knäppt bindningen på skidorna och eftersom jag ska göra mer än så i morgon så vill jag känna mig riktigt ”full” i kroppen i morgon bitti så att jag åtminstone kan köra en timme innan mat upptar mina tankar. Jag ska därför öka energiintaget främst i form av fett, så mycket naturella nötter, avokado och andra fettrika härligheter kommer att passera genom matstrupen idag. Tanken är också att förbränningen ska få sig en kick.

Mamma kom upp i går kväll och nu ska vi ge oss av mot Mora och Sälen där pappa och Mats (min systers sambo som jag för övrigt utmanat) redan finns på plats. I morgon vid sjutiden, medan ni ligger och sover i era varma sköna sängar, står jag och huttrar tillsammans med en massa andra entusiastiska dårar och förhoppningsvis är även jag väldigt förväntansfull inför de nio milen i skidspåren.

Idag simmade jag och Annie ett pass på över sextusen meter och det tog över två timmar. Med en lång benserie på slutet så hade jag tid att reflektera en del och jag studerade badvakterna. Det måste vara ett riktigt tråkigt jobb att arbeta som det, åtminstone på Lugnet som har väldigt få badgäster. Den största aktion som hände idag var en badvakt som busvisslade och skrek åt en unge att han inte fick springa på kanten, precis som om barnet inte hade hört det förut. Badvakten fick väl i alla fall känna sig viktig för en sekund och kanske kände hon sig nöjd när hon gick hem efter arbetsdagens slut. Nej, de sitter i princip jämnt och fikar de där badvakterna och gör de inte det sitter de ändå på ändan och glor ut över den mindre livliga bassängen. De höjde ju temperaturen i bassängen för att få dit fler besökare. Det är inget jag har märkt gett någon effekt men jag hoppas att det åtminstone kommer någon mer badgäst varje vecka eftersom vi simmare blir lidande och känner oss kokheta efter en hård serie. Det är ju dumt att vi ska lida av det, vi som verkligen är där och nyttjar bassängen för fullt.

Sedan är det städerskorna som rengör golvet i foajén i princip varje tisdag och torsdag morgon när jag ska simma. Jag brukar bara gå förbi dem men igår sa jag i alla fall ”Hej”. Det är ett riktigt otacksamt jobb att städa där, i en byggnad från sjuttiotalet och som har lika tråkiga färger som geggamojan i sandlådan. Den enda gången de får någon uppmärksamhet är väl om det ligger skräp på golvet och då får de ingen positiv sådan. I Älvdalen däremot där foajégolvet glänser som den klaraste is tack vare att materialet är sådant imponeras jag jämnt över hur rent det är.

Jaja, några fredagstankar var väl detta I guess. Nu ska jag ta och packa inför helgens äventyr. Skidor, stavar och skidkängor är det viktigaste.

Det damp ner ett reklamblad för ”Fritt flyt omega 3E” innanför min dörr för några dagar sedan. Tydligen ska man bli både rörlig och smidig om man intar det tillskottet. Jag kanske ska köpa sådant så behöver jag inte äta lax och rökt makrill som jag äter flera gånger i veckan. Det är ju snabbt och bekvämt med en kapsel, det besparar både tid och energi. Jag behöver inte heller tvinga i mig min ugnsbakade lax eller den rökta norska laxen som jag använder som pålägg eller helt enkelt bara äter till pasta. Det är bäst att jag beställer nu, det är billigare för tillfället och dessutom får jag en fin dosett som snabbhetspremier om jag beställer inom tio dagar, perfekt!

Vem tusan kom på ordet ”borde” egentligen? Det ordet ger enligt mig bara skuldkänslor och djupa suckar, för att inte tala om när man lägger till ordet ”inte”. Då blir det ännu värre eftersom man antagligen redan gör det som man själv har bestämt sig för att man inte borde göra.

Idag till exempel sken solen på eftermiddagen och det var väldigt varmt ute för att vara den här tiden på året och jag tänkte att jag borde gå ut i det fina vädret. Jag stannade dock inne och pluggade eftersom jag har en mindre tenta i morgon (jag hoppas att den inte är stor med tanke på hur lite tid jag har lagt ner). Dessutom hade jag redan varit ute på cykeln i över tre timmar på förmiddagen och skulle dessutom ut i löparskorna en timme senare på dagen. Ändå kände jag att jag borde ha passat på att njuta av det fina vädret. Likaså (när jag ändå är inne på fint väder) så kan jag ofta tänka att jag borde vara ute längre, men varför inte njuta av den tiden som jag faktiskt är ute?

Nej jag ska försöka använda det ordet mer sällan.

Varför sitter jag här och bloggar förresten, det borde jag verkligen inte göra. Jag borde ju sitta och plugga!