Jag kände mig "tjock” i halsen när jag vaknade i morse och istället för att ge mig ut på cykeln laddade jag vitlökspressen med en solovitlök. Jag pressade ner vitlöken i turkyoghurt och blandade i persilja och så smetade jag ut röran på ett knäckebröd. Sedan var det bara att knapra och svälja. Det var fruktansvärt otillfredsställande. Jag älskar vitlök men inte rå i den mängden. Nu stinker jag ju från alla håll också så det är bäst att jag håller mig inne idag.

Jag följer Vasaloppet på teven nu och jag känner mig riktigt taggad inför nästa år. Jag tror att jag kan förbättra min tid ganska rejält om jag lägger ner mer tid i skidspåren och om föret är lika bra som det var i år. Först när jag har genomfört de nio milen på en tid under sex timmar och tio minuter kan jag tänka mig att ställa upp i Vasaloppet eftersom jag då kan få starta i det andra ledet efter eliten. Fram tills dess är det Öppet spår som gäller.

Jag tittade igenom mina bilder på datorn och fann de här. Bilderna är från år 2002, mitt första år som triathlet, sommaren då jag fyllde sjutton år.

Här simmar jag i Ubbasjön, vilken är en liten sjö med dyngbotten, och en sjö som jag har tillbringat många sommardagar vid.

Lägg märke till mina spretiga fingrar, snacka om noll koll. Min simtränare sa till mig och till övriga simmare, vid första träningspasset efter sommaruppehållet, att jag hade legat och simmat i vassen. Det kan stämma.

Här cyklar jag på min första Bianchi som jag köpte för en billig peng. Jag cyklar uppför även om det inte ser så ut. Det tragiska med den här bilden är den röda hjälmen eftersom det är den hjälm som jag använder än idag. Det är kanske dags för en ny till sommaren eller vad säger ni? Här syns tydligt min stora bröstkorg som jag ärvt av min pappa, den tackar jag för. Där i finns det gott om utrymme för mina lungor.

Jag kan inte säga annat än att det här är ett riktigt snyggt foto.

Här är jag ung, tunn och vältränad. Nu är jag bara tränad.

Mitt gips luktar inte hallon precis. Det har en odör som är näst intill identisk med den lukt som min underställströja hade efter Öppet Spår. Tyvärr är avståndet mellan gips och näsa litet och odören är omöjlig att undvika, vilket är en nackdel med att ha ett gips på handen jämfört med att ha det på foten. Så om någon går förbi mig och tycker att jag luktar gammal svett, så stämmer det, bara så ni vet.

Även om Anna Skipper till en början trodde, i kvällens program av ”Du är vad du äter”, att kvällens deltagare skulle kunna gå ner i vikt endast genom förändringar i kosten och genom träning så förstod hon till slut att det inte var det som var lösningen. Hetsätning handlar om ångest, skuldkänslor och ett otroligt hat mot sin egen kropp. Den kroppen måste en person som lider av hetsätning lära sig att acceptera, trots övervikt och trots att personen antagligen väger betydligt mer än första gången personen tänkte nedlåtande ord om sig själv.

Äcklig, ful och värdelös är ord som ständigt vandrar genom huvudet på en person med ätstörning och straffet är antingen svält (anorexia), hetsätning (binge eating disorder) eller både hetsätning och kompenserade metoder (bulimi). Säg till en hetsätare att äta mindre – hon äter mer. Säg till en anorektiker att äta – hon äter mindre. Säg till en hetsätare att hon är tjock – hon äter mer. Säg till en anorektiker att hon är smal – hon äter mindre. För att kunna bli fri från en stört ätbeteende och för att kunna skapa en god relation till mat, gäller det att acceptera sig själv precis som man är. Acceptera är nödvändigt, älska är optimalt.

(Människan benäms som "hon")

Laxpasta med diverse godsaker...

...mmm

Jag har ont överallt! Träningsvärken från skidåkningen sitter kvar i ljumskarna, höftböjarna, övre rygg och axelparti. Höger arm/axel gör ont efter fallet och muskelfästena på framsidan av axeln är fortfarande ömma.

Löpträningen i tisdags gav sitt också. Framsida lår är riktigt spända och i baksidan känns det på ett helt annat sätt. Ni vet den mest spännande akten i en film/tecknad film där repet som en person hänger i sakta men säkert går sönder då snörena i själva repet går av ett i taget tills det bara är ett sådant kvar. Det läget känns det som om muskelfibrerna i mina hamstrings befinner sig i nu.

Idag hände det som jag har väntat på skulle hända och som jag visste skulle ske en dag. På intervallpasset i friidrottshallen i eftermiddag fick jag ut längden på mitt steg och vilken upplevelse det var! Som jag tidigare har skrivit sprang jag med ”älgakliv” när jag var yngre och på senare tid har jag jobbat med att förkorta stegen och öka frekvensen. Denna stegläng var dock inte naturlig och idag som sagt hade jag ett riktigt bra frånskjut och fick därmed ut längden på stegen men på ett helt annat sätt än ”älgakliven”. Så med den nya steglängden som jag måste arbeta med nu den närmsta tiden och med en ökad frekvens så kommer det att bli riktigt bra till slut. För högerhanden blev löpningen dock en svettig historia. Räddningen blev de två Carolafläktarna som finns i hallen vilka jag använde som avkylning mellan intervallerna.

Med hjälp av två plastpåsar, två gummiband, två plattor och ett resårband genomförde jag i morse ett simpass på hundra längder. Syftet med passet var att hitta olika lägen att ha höger arm i när jag simmar rygg-, bröst- och frisim. Tyvärr var frisim det svåraste att hitta ett bra läge i eftersom det kändes som om höger axel belastades när jag hade armen på plattan. Jag har klurat på hur jag ska göra på simpassen och har kommit fram till att jag ska växla simning med slang- och styrketräning på land. Jag tänkte att jag skulle passa på att träna upp vänsterarmen extra eftersom den ändå är svagare än högerarmen. Mycket ben kommer det att bli i vattnet också så klart. Det kom tyvärr in lite vatten innanför plastgipset där det finns en tyghandske och den blev lite fuktig. Bara den inte blir för blöt, så är det kanske bara positivt att det kommer in lite klorvatten som gör rent bland alla bassillusker och svettpartiklar.

Något huttrande var det inte tal om då termometern stod på fyra plusgrader på morgonen. Vi stod långt fram i ledet och jag gled över startlinjen fyrtio sekunder över sju. Efter raksträckan började backen och jag märkte direkt att jag hade ett riktigt bra fäste eftersom jag kunde diagonala upp medan andra gick/sprang/saxade. Backen var lång och pulsen riktigt hög vilket säkert berodde på att detta var min uppvärmning förutom några hopp i startfållan. När vi kom upp på myrarna var solen på väg upp och ett långt led av skidåkare sträckte sig framför mig och det var en fantastisk syn. Det var mycket stakning och jag blev omkörd gång på gång.

Den första kontrollen i Smågan åkte jag förbi utan något stopp och fram till Mångsbodarna intog jag bara energidryck från min "camelback". Inom en kilometer vurpade jag fyra gånger, två gånger precis före Mångsbodarna, en gång någon meter efter kontrollen då snön frusit fast under skidorna och ytterligare en strax efter vilket resulterade i några svordomar. Jag tänkte att jag tar alla vurporna på en gång så har jag klarat av dem. Jag försökte ändra inställning och istället för att tänka på hur feg och osäker jag är utför så försökte jag inbilla mig att jag är en duktig skidåkare. Detta hjälpte dock inte och efter cirka tre mil så vurpade jag ordentligt i en nerförsbacke och min tumme fick en ordentlig smäll vilket visade sig i att jag sa ”aj”. Jag tog mig upp igen från snön för femte gången och fortsatte. När skylten visade 39 km kvar fick jag ett stort leende på läpparna och jag njöt för fullt för jag kände inte någon som helst trötthet, förutom i ryggslutet. Inte förrän vid 21km- skylten kom min automatiska pepptalkingmening ur munnen i form av ”Kom igen nu Lina”, vilket var ett tecken på att jag började känna mig trött. Det var dock inte förrän det var sju kilometer kvar som nästa pepptalking kom så jag var nog aldrig så trött. De sista tre milen var det jag som passerade en massa folk, inte minst i uppförsbackarna där jag hade bra fäste och god teknik. Jag hade tänkt att jag skulle ta ut mig ordentligt den sista milen men under loppet kändes det som om jag hade hjärtklappning (tyvärr hade pulsklockan freakat ut så jag kunde inte se det på klockan) och en gång högg det till i hjärtat så jag tog det relativt lugnt den sista milen. Jag tänkte till och med några gånger under loppet (med tanke på alla fot-bollsspelare som har fallit ner och dött) att dör jag nu så dör jag i alla fall lycklig:-)

De sista fem kilometrarna som egentligen skulle ha varit de skönaste var jag istället lite deprimerad vilket är ett tecken på att jag fått i mig för lite energi och att jag så klart var trött. Tio grader varmt var det också och rejält blött i spåren. Målsträckan åkte jag dock med ett stort leende på läpparna och jag passerade mållinjen på en riktigt bra tid (6.36.55) med tanke på att jag hoppats på sju och en halv timme. Efter målgång pratade jag med en sjukvårdare först om hjärtklappningarna med sedan om tummen som jag efter målgång kände gjorde riktigt ont. De tyckte jag skulle åka till Mora akutmottagning så efter att jag duschat åkte jag och mamma dit vid tio över fyra. Klockan halvnio kom vi därifrån och jag med ett gips runt tumme och handled då en liten benbit hade lossnat från ett ben i höger tumme. Jag är inte ett dugg förvånad att något hände och tar ganska lätt på det hela. Jag är så glad att jag fick starta och genomföra loppet med tanke på den otur jag haft det senaste året. Att jag skadade tummen var inte otur utan mer bara klantighet, hade jag litat mer på mig själv hade det antagligen inte hänt.

Sammanfattningsvis var det en riktigt trevlig dag och jag kommer garanterat att göra om det, skidåkningen alltså, antagligen redan nästa år. Nedan är en bild på mig och min käre pappa före start.