Idag var jag och Scott mer lika varandra än någonsin då ingen av oss gillade vare sig tempoväxlingar eller uppförsbackar. Nej, ett jämnt tempo på en flack asfaltväg är vad vi gillar. Det är dock bara att drömma om när det gäller träning kring Falutrakten och dessutom ihop med stans cyklister. Det var tänkt att jag skulle försöka hänga på dem en stund idag, det gick väl sådär… Men nu har jag något att utgå ifrån, femton minuter idag, kanske tjugo minuter nästa gång, haha. Till dess ska Scott i alla fall ha varit på service, mellanklingan behöver antagligen bytas ut. För mig själv gäller bara träning och tålamod.

Benen var inte så kaxiga i slutet av passet idag och inte på gårdagens intervallpass heller. Inte så schysst mot vare sig hjärta eller lungor eftersom de inte fick jobba så hårt som de skulle vilja. Ungefär som en person som tar en jätteportion så att det inte finns tillräckligt med mat till övriga personer så att de blir mätta och personen med jätteportionen orkar inte äta upp...Ok jag instämmer, jag ska komma med en bättre liknelse nästa gång.

I natt drömde jag om mina kompisar hemma i Lönsboda och jag vaknade med ett leende på läpparna trots den okristliga tiden, nämligen kvart i sju. Det är väl bara att acceptera att kroppen tror sig vara utvilad efter sju timmar. Jag hade en lugn eftermiddag på stan i går så jag förmodar att kroppen även börjar få abstinens efter att inte ha fått känna lukten av svettiga träningskläder på över snart ett dygn.

Jag hade för övrigt en riktig trevlig fredagskväll i Annas sällskap. Vi åt en nice pastarätt de lux för trettiofem spänn var och intog även till Anna Skippers stora förfäran både glass och lite vin. Det var en kväll med mer skratt än på länge vilket alltid är skönt för själen.

Jag slötittade på ”Du är vad du äter” i går kväll och det som jag lyckades uppmärksamma var snacket om att en kvinna som ligger över 88cm i midjan ligger i riskzon för diverse hälsosjukdomar. Jag sökte på ”midjemått” på Internet och hittade en del artiklar, bland annat en från Svenska dagbladet där det stod att bukfetman bör behandlas när den överstiger 88cm. Jag hittade ingenting om att en persons längd eller benstomme skulle kunna påverka midjemåttet. Detta skulle alltså innebära att jag löper stor risk för att drabbas av hjärt- och kärlsjukdom och diabetes typ 2. Fan också. En rekommendation för att minska bukfetman är träning så jag får väl börja motionera lite.

Rix FM vet exakt vad jag behöver för att komma igång ordentligt på morgonen. Med Mikas "Big girl(you are beautiful)" och Vincents "Miss Blue" skrålande ur högtalarna blev det dansanta steg mellan äggkartongen och russinburken och rejäl rumpshaking när jag hällde på diverse frön, nötter och torkade frukter på min yoghurt. Med en stor kopp kaffe till detta så tvivlar jag på om det kan bli en bättre start på dagen.

Jag vet inte om de lever på moln efter berömmelsen de fick efter cykeltestet i måndags eller om de i smyg tagit något prestationshöjande och super-rekord-återhämtnings-piller men mina ben har blivit spritt språngande galna! Jag körde 30-60 intervaller i kväll och jag tänkte att jag skulle ligga på 330w som sist jag körde dessa men med högre kilopond och lägre kadens. Så jag höjde till 3,1 kilopond men det var bara det att istället för en kadens på strax under hundratio som det var tänkt att jag skulle ha pinnade benen på i hundratjugo! Jag lät benen fortsätta och tänkte att de får lära sig en läxa när mjölksyran börjar ta över, men inte, de var envisa så in i ikväll. Jag kollade pendeln flera gånger för att se om det verkligen stämde och det kom en svordom ur munnen varje gång när jag såg att den faktiskt låg på 3,1kp. Det var nog en reaktion på ”Fan om du lurar mig nu Lady”. Någon får gärna kolla läget med testcykeln för att se om hon är att lita på men det hoppas jag. Jag låg alltså kring 370w och med tanke på att Wmax från i måndags är 327 så var det grymt. Nej, nu känner jag att det blev lite väl mycket snack om watt för som många visa män har sagt så finns det inget världsmästerskap i testcykel.

Dagens första pass bedrevs i skidspåren. Solen sken och det var underbart att åka skidor trots att jag hade allt annat än fäste. Det var med andra ord armar och överkropp som fick dra det största lasset under de tre varven på milspåret.

I kväll ska jag försöka plugga lite. Jag har ju faktiskt en skola att sköta också även om det inte är något som jag lägger ner speciellt mycket tid på om jag inte måste. 

När jag såg vilka som var i simhallen idag drog jag en djup suck. Samma dag som jag åkte hem för julfirande var de här och efter tre timmar fick jag, dock efter en trevlig stund där vi pratade om allt mellan grönkålsgratäng och ”Bonde söker fru”, äntligen gå hem. Idag kom jag från simhallen tjugo över tolv, alltså även idag tre timmar efter att simträningen var slut. Dopingkontrollanterna gör ett bra jobb men nog är det drygt alltid när de dyker upp.

Simträningen gick i alla fall riktigt bra. Tolv trehundringar simmades och jag och Jocke drog varannan sträcka. Det skilde sex sekunder mellan den bästa och den sämsta trehundringen så det var fullt godkänt. Jag hoppas verkligen att Jocke och jag utvecklas i samma takt i simningen för det är nämligen ett jättegap upp till de andra triathleterna när det gäller just frisim.

Sist jag gjorde cykeltestet var hösten 2006. Idag gjorde jag det igen och mina förhoppningar var att jag skulle komma upp i samma maxwatt, dvs 313watt. För min form är ju så dålig trodde jag...efter testet kom jag på andra tankar…

Med en puls på 51 satte klockan igång och 42 minuter och 35 sekunder senare tog det stopp. Det var en och en och en halv minut längre än sist vilket är en riktigt stor ökning. Jag var trettio sekunder från att klara av 330watt vilket hade inneburit att jag efter en minuts vila hade fått köra slut på mig på 365watt. Jag tänkte inte så mycket på det, vad mer kunde jag göra? Nej grämningen skötte testledare Magnus åt mig. När jag låg raklång helt utslagen på golvet och diafragman och hjärtat jobbade som hårdast grämde han sig minst tre gånger över att jag inte klarade att cykla den sista halvminuten också. Jag svarade, ganska uppgivet ”men vad ska jag göra då?” Tomas menade i stället på att det kanske var lika bra att det tog stopp här så att jag hade lite att träna för vilket är precis det jag ska göra de tre närmsta månaderna för att i maj göra ett nytt test. De var mäkta imponerade i alla fall, inte minst på mitt syreupptag som nu är uppe på 4.3 liter per minut vilket är en ökning av två deciliter. Trots att jag väger två och ett halvt kilo mer blev testvärdet högre. Pulsen var betydligt lägre. Just nu håller jag på att ställa om mina tankar och nästa gång någon frågar hur formen är så ska jag säga att den är god.